Kurs hjärnan och nervsystemet

NERVCELLEN

Hos människor och djur finns det två huvudsakliga sätt för kroppens olika delar att kommunicera med varandra. Dessa kallas för signalsystem och dit räknas nervsystemet och hormonsystemet. Nervsystemet är snabbare och kan, med hjälp av sinnesorganen, ta in information från omgivningarna och reagera på dem. Hormonsystemet är långsammare och styr många av de stora förändringarna i kroppen till exempel puberteten.

Nervsystemet delas upp i två delar:

Det centrala nervsystemet – Här ingår hjärnan och ryggmärgen. (Det röda på bilden)

Det perifera nervsystemet – Allt annat som inte är hjärna och ryggmärg. Det innebär alla nervceller ute i kroppen. (Det blå på bilden)

Den minsta delen av nervsystemet är nervcellen (neuron). Det är en specialiserad cell som har en cellkropp med långa utskott på.

Utskotten kan vara olika långa beroende på var i kroppen nervcellen sitter. De längsta nervcellerna sitter i benen och utskotten är uppåt 1 meter långa.

Nervsignalen är en elektrisk impuls och den kan bara röra sig i en riktning. Impulsen går från de korta utskotten (dentriterna)  genom cellkroppen och sedan genom det långa utskottet (axonet). Axonet är ofta isolerat med ett lager fett som kallas myelinskida. Myelinskidan hindrar att nervimpulsen sprids till andra nervceller i närheten. Myelinskidan gör att nervsignalen går mycket snabbare, upp mot 150 meter/sekund.

Nervceller är ihopkopplade i varandras utskott. När många nervceller sitter ihop kallas det för nervbana. En nervbana som slutar i en muskel kan få den att dra ihop sig.

När en nervimpuls ska föras vidare till nästa nervcell så sker det genom en speciell kontakt som kallas synaps.  Nervimpulsen gör att signalsubstanser (en speciell kemisk förening) släpps ut i mellanrummet mellan nervcellerna. Receptorer på den mottagande nervcellen känner av signalsubstansen och skickar nervimpulsen vidare. Sedan bryts signalsubstanserna ner.

Brist på signalsubstans kan orsaka sjukdomar till exempel Parkinson. Antidepressiva läkemedel stabiliserar nivåerna av signalsubstans i hjärnan för att undvika depressioner.

Fördjupning: 

Övningar:

NERVSYSTEMET

Nervsystemet är uppbyggt på liknande sätt hos alla däggdjur. Den största skillnaden i däggdjurs nervsystem är hjärnans kapacitet.

Från kroppens sinnesorgan får den intryck från vad som händer utanför kroppen. Dessa intryck omvandlas till elektriska impulser och skickas upp till hjärnan med hjälp av nervbanorna. Signalerna som går från kroppens sinnesorgan upp till hjärnan kallas sensoriska impulser.

När signalerna når hjärnan tolkas de och vi kan reagera utifrån informationen. Till exempel kan vi tänka att vi ska röra en arm och då skickas en signal från hjärnan ut till armens muskel. Nervimpulser som går från hjärnan till muskler kallas motoriska impulser.

Till människans sinnesorgan räknas vanligtvis hörsel, syn, smak, lukt och känsel. Till sinnena räknas ibland också balanssinnet och kroppssinnet. Kroppssinnet talar om för oss var vi befinner oss i förhållande till omgivningen.

Det finns flera exempel på när djurs sinnen är bättre än människans, till exempel hundens luktsinne och synförmågan hos många fågelarter. Ibland har djur sinnen som inte ens existerar hos människan, exempel på detta är vissa fiskars förmåga att känna av elektriska fält. De har elektroreceptorer i huden som ger detta elektriska sinne.

Den del av nervsystemet som man kan kontrollera med viljan kallas det viljestyrda (somatiska) nervsystemet. Hit räknas skelettmusklerna vilka gör att man kan röra på sina kroppsdelar.

Delen av nervsystemet som inte kan påverkas av viljan kallas det självständiga (autonoma) nervsystemet. Exempel på händelser i kroppen som inte kan påverkas med viljan är hjärtats slag och tarmarnas arbete.

Det autonoma nervsystemet består av två delar som motverkar varandra. Den ena delen ”bromsar” och den andra ”gasar”. Dessa är det parasympatiska och det sympatiska nervsystemet. Det parasympatiska nervsystemet har en lugnande inverkan på hjärta och andning och styr kroppens arbete när den inte utsätts för någon påfrestning. Vid hårdare arbete tar det sympatiska nervsystemet över och ökar till exempel blodflöde och hjärtverksamhet.

Fördjupning: 

Övningar:

STORHJÄRNAN

Hjärnan är det organ som styr nervsystemet. För att fungera är den beroende av syre och socker dygnet runt. Det räcker med några minuter utan syre för att hjärnan ska kunna skadas allvarligt. Hjärnan står för 2 procent av kroppsvikten (ungefär 1 – 1,5 kg) men förbrukar 15 – 20 procent av kroppens energi.

Hjärnan är skyddad av ett kranium samt flera olika hjärnhinnor och vätskor som fungerar som stötdämpare. I hjärnan bearbetas alla signaler som fångas upp av kroppens sinnesorgan.

Hjärnan består av storhjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan.

Storhjärnan:

Storhjärnans yta kallas hjärnbarken. Hjärnbarken är 3 – 5 mm tjock och veckad vilket ger en större  yta. Den yttersta delen av hjärnbarken består huvudsakligen av nervcellernas cellkroppar. Denna del  kallas ”den grå substansen”. Innanför den grå substansen finns nervcellernas axon med myelin. Denna del kallas för ”den vita substansen.  Hjärnbarken är det som ger människan dess medvetande och som gör att vi kan tänka.

Hjärnbarken delas in i följande områden:  pannlob, hjässlob, nacklob och tinninglob. I dessa lober finns områden som är specialiserade på olika uppgifter. Till exempel finns ett område där synintryck bearbetas. Ett annat finns för hörsel, tal, balans, känsel, med flera. Ett sådant område kallas hjärncentra och har ingen tydlig gräns.

Komplicerade rörelser sätter fler nervceller i arbete. Händernas motorik och munnens rörelser när vi pratar är exempel på något som kräver många nervceller som samarbetar.

Storhjärnan är indelad i två halvor som är sammankopplade av många nervtrådar. Denna sammankoppling kallas hjärnbalken vilken behövs för att hjärnhalvorna ska kunna samarbeta.

Hela hjärnan används oavbrutet och båda hjärnhalvorna används samtidigt för att lösa olika typer av uppgifter. Det är inte så stor skillnad mellan hjärnhalvorna. Dock är vänster hjärnhalva mer aktiv när man pratar, skriver och räknar, och den högra är mer aktiv när man ägnar sig åt mer kreativa aktiviteter som att sjunga.

Fördjupning: 

Övningar:

HJÄRNANS DELAR

Bild: Istock

Mellanhjärnan och det limbiska systemet är delar av storhjärnan. De sitter centralt och omges helt av storhjärnan.  De består i sin tur av flera olika delar med skilda funktioner.

Det limbiska systemet kallas för känslohjärnan eftersom det reglerar hur vi känner oss och vår sociala anpassningsförmåga. Det har också en viktig funktion för minnet och inlärning.

I mellanhjärnan finns talamus som ibland kallas hjärnans postkontor. Hit kommer information om temperatur, beröring och smärta för att kopplas om och skickas vidare till hjärnbarken och vårt medvetande.

Hypotalamus sitter under talamus och styr över grundläggande (och autonoma funktioner) som hunger, törst, kroppstemperatur, sexualdrift och tillväxt. Hypofysen hjälper den genom att frigöra hormoner. Hypofysen kan även påverka andra körtlar i kroppen att tillverka hormoner. En körtel är ett organ som producerar olika ämnen som sedan sprids i kroppen.

Lillhjärnan är viktig för kroppens balans och koordination. Den sammanordnar impulser från våra sinnen och muskler vilket gör muskelrörelserna mer exakta och mjuka. Lillhjärnan planerar våra rörelser så att vi får precision och timing.

Hjärnstammen ser ut som en stjälk som sticker ner under hjärnan. Den kopplar ihop storhjärnans halvor med ryggmärgen. Nedersta delen av hjärnstammen kallas den förlängda märgen. Härifrån styrs instinkter och funktioner som man inte påverkar med viljan, till exempel andningen, blodcirkulationen, blodtrycket och hjärtrytmen.

Ryggmärgen finns inuti ryggraden och är ungefär 45 cm lång. Ryggmärgen kan enklast förklaras som en motorväg för både motoriska och sensoriska nervbanor.

På flera ställen längs ryggmärgen finns kontakt mellan uppåtgående och nedåtgående nervimpulser vilket gör att vi har reflexer. En reflex innebär att en brådskande nervimpuls inte behöver gå hela vägen via hjärnan utan den kopplas om direkt i ryggmärgen för att kroppen snabbare ska kunna reagera.

Ett exempel på en reflex är när man känner stark smärta. Reflexen hjälper kroppen att komma undan smärtan snabbare. Efter reflexen går nervsignalen upp till hjärnan vilket gör att man då känner smärtan.

En skada på ryggmärgen leder ofta till förlamning från där skadan uppstår och nedåt.

Vissa av våra reflexer är medfödda, till exempel att suga på mammans bröst. Andra är inlärda, till exempel förmågan att gå, cykla och simma.

Fördjupning: 

Övningar:

MER OM HJÄRNAN

Hjärnan är väldigt komplicerad och vetenskapen har långt kvar till att förstå den. Till exempel vet man inte hur minnen lagras, eller allt om hur  hjärnan påverkas vid olika sjukdomar.

Med hjälp av elektroder som fästs på huvudet går det att mäta hjärnbarkens elektriska aktivitet. Denna undersökning kallas EEG. Tack vare detta går det att se vilka delar av hjärnan som är aktiverad när den utsätts för olika händelser.  EEG används i forskning samt för att diagnosticera olika sjukdomar till exempel epilepsi.

Ett medvetande är att kunna använda hjärnan för att förstå omvärlden och kunna reagera på ett lämpligt sätt på den. Medvetandet uppstår när hjärnans nervceller aktiveras och genom ett samspel mellan olika hjärncentra. Ännu vet man inte hur hjärncellernas elektriska och kemiska aktivitet blir till ett medvetande. En undersökning med EEG visar att medvetandet styrs av pannloberna. Forskare tror att människors medvetande är unikt i djurriket.

Medvetande och minne är nära sammankopplade. Man vet att när man är vaken och vid fullt medvetande fungerar minnet och sinnesorganen som bäst. Det gör att man kan reflektera och ta beslut. När man ska lära dig nya saker behöver man fokusera tankarna på det som ska läras in.

Ens personlighet sitter i pannan, i den främsta delen av de båda hjärnhalvornas hjärnbark. Denna del av hjärnan är fullt utvecklad vid 20-årsålder. När den är helt utvecklad hjälper det oss att enklare skilja mellan rätt och fel, och att i förväg bedöma konsekvenser av en handling. Vi blir bättre på att planera och arbeta mot ett mål samt anpassa vårt beteende enligt rådande normer. Vilket gör att man framstår som mer förnuftig och kontrollerad.

Om pannloben skadas eller drabbas av sjukdom kan ens personlighet förändras. Till exempel om man får en tumör eller drabbas av demens.

En av hjärnans funktioner är att lära in nytt, minnas den nya informationen och plocka fram den när den behövs. Förmågan att glömma är också en viktig egenskap. Människans minne delas in i långtidsminne och korttidsminne. Minnen uppstår genom att nervcellernas kopplingar, synapserna, förändras kemiskt.

Korttidsminnet finns i tinningsloben och kan rymma sju siffror i 5-20 sekunder. För att flytta ett intryck från korttidsminnet till långtidsminnet krävs uppmärksamhet, förståelse och repetition. Långtidsminnet finns i olika delar av hjärnbarken men huvudsakligen i hjäss- och tinningloben. Det kan lagra minnen under lång tid. Långtidsminnet har ingen gräns för hur mycket det kan lagra.

För att få ett bra minne behöver man träna hjärnan, genom att aktivera och hela tiden utmana den till exempel genom att läsa och lösa matematiska problem. Om hjärnan utsätts för skada går den ofta att träna upp igen.

Fördjupning: 

Övningar: 

INTELLIGENS

Bland forskare finns ingen enighet exakt vad intelligens är och därför är intelligens svår att mäta och jämföra. Det sägs ofta att intelligens är att tänka abstrakt samt att ha en förmåga att uppfatta och utnyttja sin kunskap och erfarenhet i nya, och för en själv, okända situationer.

Hjärnans storlek påverkar inte ens intelligens utan det gör nervcellernas täthet och hur många kopplingar de har till varandra. Intelligens finns inte på någon bestämd plats i hjärnan utan ofta samarbetar flera olika hjärncentra.

Det är liten skillnad mellan män och kvinnors intelligens. Hos män ser man att det är större spridning i intelligensnivå, det vill säga att det är fler som har hög intelligens och fler som har låg intelligens jämfört med kvinnor.

Hur viktig intelligens är för att få ett framgångsrikt liv är svårt att säga. Att vara intelligent är viktigt för att lyckas i arbetslivet, men andra egenskaper är viktigare för att inte misslyckas. Till exempel: på en arbetsplats är det oftast viktigare att kunna samarbeta och vara trevlig än att ha extremt hög intelligens. Att vara intelligent är inte samma sak som att ha talang.

För att avgöra en människas intelligens används IQ-test. Det är dock inte alltid ett IQ-test ger en rättvis bild av en persons förmågor. I många IQ-tester fokuserar man endast på numeriska, språkliga, rumsliga och grafiska förmågor. (Bilden nedan är två frågor från ett IQ-test.)

Detta visar bara en del av en människas förmågor. Dessutom påverkas resultatet av kulturell bakgrund och utbildningsnivå. Det går också att öka sitt resultat genom att göra många, liknande IQ-test.

De allra flesta människor har en IQ mellan  85 – 115. Tre procent har IQ över 130 och anses  vara extremt intelligenta. Albert Einstein hade en IQ på 160. Den mest kända förening för människor med högt IQ är Mensa och där krävs en IQ över 131 för att bli medlem. En annan förening är Giga society och där krävs det en IQ över 202 för att få vara medlem. Klubben har idag sex medlemmar.

Savanter har en funktionsnedsättning, och samtidigt en exceptionell hjärna som gör dem ofattbart intelligenta. Savantism är en allvarlig form av autism och en savant kan ha stora problem att klara sitt vardagsliv. Å andra sidan har de extremt bra minne vilket gör att savanter kan läsa böcker oerhört snabbt och minnas allt samt rita detaljerade skisser av städer efter att ha flugit över staden vid ett tillfälle. Det finns idag färre än 50 av dessa begåvade savanter.

Fördjupning: 

Övningar: 

KÄNSEL

Man utsätts hela tiden för väldigt många intryck från sin omgivning. Ens känsliga sinnesorgan registrerar till exempel vad man ser, luktar och hör, och skickar signalerna till hjärnan där de analyseras.

Sinnesorganen fungerar var och en för sig men vanligtvis samarbetar de. Sinnesintrycken är starkt kopplade till långtidsminnet. Till exempel om du upplever en speciell lukt kan du koppla den till en särskild händelse om du känt lukten tidigare.

Många av de sinnesintryck man får sorteras bort utan att man är medveten om det. Till exempel känner man inte trycket från sina kläder, eller hur det luktar i ens egna hem (om man inte tänker på det).

Gemensamt för sinnena är att de har specialiserade sinnesceller som fångar upp sinnesintrycken på olika sätt.

Känsel:

Bild: Istock

Känseln registrerar intryck som beröring, vibration, smärta, temperatur och tryck. De flesta känselceller (känselreceptorer) sitter i det mellersta hudlagret, läderhuden, men de finns också i muskler, senor och inre organ. Det finns flera olika typer av specialiserade känselreceptorer. När känselreceptorerna registrerar en händelse skickas informationen till hjärnbarkens känselcentrum.

Att kunna känna smärta är extra viktigt eftersom det fungerar som en varningssignal om man till exempel bränner sig eller skär sig.

Congenital Analgesia är en sällsynt medfödd sjukdom som gör att man inte känner fysisk smärta på samma sätt som friska. Människor, framför allt barn, som inte märker att de bryter ett ben, skär sig eller bränner sig riskerar att få allvarliga skador på grund av detta.

Människor som har amputerat en kroppsdel kan ibland känna smärta, eller att det kliar på den saknade kroppsdelen. Det beror på felmeddelanden från de nervbanor som kapades vid amputationen och detta kallas för fantomsmärtor.

Figuren nedan kallas för Homunculus. Den visar hur stor del av hjärnbarken som används av kroppens olika sinnesceller. Kroppsdelarna som är stora på figuren till exempel läppar och händer har många sinnesceller och kräver därför mer kapacitet i hjärnbarken.

Fördjupning: 

Övningar: 

LUKT OCH SMAKSINNE

Lukt och smak är kemiska sinnen vilket innebär att det är kemiska partiklar (doftämnen) som fångas upp av mottagare (receptorer). Det är celler som identifierar och reagerar på de kemiska partiklarna.

Sinnescellerna för luktsinnet sitter i näshålans tak och till dessa kommer doftämnen som analyseras. Därefter skickas informationen genom luktnerven, till hjärnans luktcentrum. Luktsinnet klarar av att skilja på ungefär 10 000 dofter. Vid förkylning fungerar luktsinnet sämre eftersom det sitter slem (snor) på dessa receptorer.

Luktsinnet är bra på att uppfatta nya dofter, men om man utsätts för samma doft under lång tid filtreras det intrycket bort. Till exempel känner man doften hemma hos andra men det är inte lika att uppfatta den hemma.

Minnet påverkas starkt av lukter. Ofta förknippas händelser i livet med olika lukter, och tvärtom kan en lukt ge upphov till gamla minnen.

På tungan finns många knottror som kallas papiller. På papillernas sidor sitter smaklökar och i dessa finns känsliga sinnesceller vilka känner av smakerna salt, surt, beskt, sött och umami. När dessa sinnesceller känner smak skickas intrycken via nervbanor till smakcentrat i hjässloben. Informationen från intrycken skickas även till hjärnstammen vilken reglerar hur mycket saliv som ska utsöndras. På tungan finns ungefär 10 000 smaklökar. Det finns inga speciella zoner utan alla smaker kan kännas på hela tungan.

Bild: istock

De fem grundsmakerna:

  • Sött, till exempel socker, honung och banan.
  • Surt, till exempel citron, omogen frukt och syrliga bär.
  • Salt, till exempel fetaost och hårdostar.
  • Beskt, till exempel öl och citronskal.
  • Umami, till exempel skaldjur och nötter.

När man äter samarbetar lukt och smak för att man ska få en trevlig matupplevelse. Även andra saker till exempel matens temperatur, konsistens och upplägg påverkar upplevelsen.

Fördjupning: 

Övningar: 

HÖRSEL OCH BALANSSINNE

Så här fungerar det när du hör:

Ytteröra: Ljud är vibrationer. Dessa vibrationer samlas upp av ytterörat och leds in i hörselgången.

Mellanörat: När vibrationerna i luften kommer fram till trumhinnan börjar den att svänga i samma takt som dessa vibrationer. Hörselbenen (kroppens minsta ben) sitter ihop med trumhinnan och börjar också svänga i samma takt. Hammaren slår mot städet vilken rör sig mot stigbygeln. Stigbygelns rörelser påverkar i sin tur ett membran på den vätskefyllda snäckan.

Innerörat: Stigbygelns rörelse gör att snäckans vätska börja röra sig. I snäckan finns cirka 15 000 sinnesceller som känner av och tolkar vibrationerna till ljud med hjälp av hjärnan. Sinnescellerna är känsliga för olika typer av vibrationer (frekvenser) vilket gör att man kan skilja på toner. Snäckans sinnesceller omvandlar sina intryck till en nervsignal som går genom hörselnerven till hörselcentrum i hjärnan där signalerna tolkas och vi blir medvetna om ljudet.

Mellan svalget och mellanörat finns en smal gång som kallas örontrumpeten. Örontrumpeten gör att man får ungefär samma tryck på båda sidor om trumhinnan.

I innerörat finns balansorganet som registrerar kroppens läge och rörelse. Balansorganet består av tre båggångar och två hinnsäckar.

Balansorganets båggångar känner av hur kroppen rörs och ifall kroppens läge förändras. De är ihåliga och fyllda med vätska. Inuti båggångarna finns sinnesceller med sinneshår, och dessa registrerar rörelsen. Varje båggång ansvarar för att känna av rörelse i en riktning, fram-bak, upp-ner och i sidled

Hinnsäckarna känner av kroppens läge. Till exempel om kroppen ligger eller står upp. Hinnsäckarna är fyllda med gelé och sinneshår.

Balansorganet skickar intrycken nervimpulser genom balansnerven. Signalen går via hjärnstammen till lillhjärnan. Intrycken sammanordnas och du håller balansen. Om man snubblar känner balansorganet av det vilket gör att kroppen kan rätta till det.

Yrsel beror bland annat på att hjärnan inte hinner med att tolka alla sinnesintryck till exempel när man åker karusell. Det är för många synintryck och alltför snabba förändringar. Hjärnan kan också få motstridiga uppgifter vilket kan leda till yrsel till exempel när man spelar på plattan när man åker bil. Bilen rör sig men det man fokuserar på är stilla.

Fördjupning: 

Övningar: 

ÖGAT OCH SYN

 

Bild: Istock

För att man ska kunna se ett föremål behöver ljus reflekteras mot föremålet och sedan måste detta ljus åka in genom ögat.

1.Ljuset som träffar ögat går först genom hornhinnan, och därefter genom hålet i regnbågshinnan vilken kallas pupillen. Pupillens storlek ändras automatiskt av ögat, vilket gör att lagom mycket ljus släpps in. När det är mörkt får ögat en stor pupill och när det är ljust en liten.

2. Strålarna går genom den konvexa linsen som samlar ihop ljusstrålarna. Musklerna runt linsen kan få den att ändra form vilket gör att man ser skarpt på både långt och kort håll.

3. Ljusstrålarna går genom glaskroppen (som består av en genomskinlig gelé) och träffar näthinnan. På näthinnan finns synceller och dessa kallas tappar och stavar. Tapparna ger färgseende, medan stavarna är ljuskänsliga och gör att man kan se i svag belysning. Stavarna kan inte se färger.

4. På den gula fläcken är syncellerna mest koncentrerade och därför ser man som skarpast där. På den gula fläcken omvandlas ljusstrålarna från ljusenergi till elektrisk energi och skickas upp till hjärnan för tolkning. Där synnerven går ut från ögat, vid den blinda fläcken, har man inga sinnesceller.

Problem med ögat

Synfel är vanligt och ofta handlar det om att ljusstrålarna inte bryts så de träffar näthinnan och gula fläcken på ett korrekt sätt.

Bild: Pontus Wallstedt / UgglansNO

Närsynthet (Man ser suddigt på långt håll):

Närsynthet innebär att glaskroppen är för lång och ljusstrålarna bryts då före näthinnan. Vid närsynthet används en konkav lins framför ögat vilket gör att  ljusstrålarna kan spridas lite innan de träffar näthinnan.

Bild: Pontus Wallstedt / UgglansNO

Översynthet (Man ser suddigt på nära håll):

Översynthet innebär att glaskroppen är för kort och ljusstrålarna bryts då bakom näthinnan. Vid översynthet används en konvex lins vilket gör att ljusstrålarna samlas ihop och träffar då näthinnan.

Fördjupning: 

  • Film – Synen (Studi, 5.38, Svenska)
  • Film – Syn (Magnus Ehinger, 11.22, svenska)
  • Film – Why do we cry? (Ted-Ed, 3.59, Engelska)

Övningar: 

HORMONER

Nervsystemet och hormonsystemet utgör tillsammans kroppens signalsystem. Hormonerna är långsammare än nervsystemet, men bidrar å andra sidan till större förändringar i kroppen, till exempel puberteten, klimakteriet och att man växer.

Hormoner bildas i särskilda körtlar (se tabell) och celler i kroppen. En körtel är ett organ som bildar ämnen och släpper ut dessa till omgivningen. Sedan transporterar blodet dessa ämnen dit de behövs.

Varje hormon påverkar en bestämd grupp av celler. Ibland påverkas de flesta cellerna i gruppen medan i andra fall påverkas endast ett fåtal. Körtlarna känner själva hormonhalten i kroppen, och de tillverkar mer hormon om det behövs.

I mellanhjärnan finns hypotalamus. Hypotalamus kontrollerar livsviktiga funktioner i kroppen, som hunger, törst, vätskebalans. Hypotalamus styr hypofysen som sitter på dess undersida, stor som en ärta.  Hypofysen är den viktigaste hormonbildande körteln. Den bildar viktiga hormoner men den bildar även hormoner som i sin tur styr andra körtlars hormonproduktion.

Fördjupning: 

Övningar: 

NERVSYSTEMETS SJUKDOMAR

Det finns många olika typer av sjukdomar som drabbar hjärnan och nervsystemet. Nedan följer några exempel.

Demenssjukdomar är ett samlingsnamn för sjukdomar som gör det svårt att tänka, minnas och tolka sin omgivning. Det är nästan alltid äldre personer som drabbas. Dementa minns lättare saker som finns lagrade i långtidsminnet medan korttidsminnet fungerar sämre. Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen. Sjukdomen går att bromsa men inte bota.

Epilepsi innebär att hjärnans nervceller överreagerar eller kortsluts. Detta leder till att kroppen krampar samt att man kan bli medvetslös. Mellan epilepsianfallen fungerar personen precis som vanligt. Läkemedel kan inte bota sjukdomen men hindra epilepsianfallen.

Depression är en mycket vanlig sjukdom. I en depression har man väldigt sällan glädje eller lust att göra något. Vardagen känns meningslös och man blir orkeslös. Ibland beror depression på för låga halter av signalämnena serotonin och dopamin. Att vara deprimerad betyder inte att det är något fel på dig. Sök hjälp tidigt, det finns både terapi och läkemedel.

Multipel Skleros, (MS), är en sjukdom i det centrala nervsystemet. MS innebär att nervbanorna blir inflammerade på grund av att kroppens vita blodkroppar angriper myelinet. Detta innebär att nervsystemet inte blir lika bra på att leda nervimpulser. MS går inte att bota men det går ändå att leva länge med sjukdomen.

Hjärnblödning kan orsakas av ett kraftigt slag mot huvudet som gör att blodkärl brister. Det är farligt om det samlas mycket blod som trycker på hjärnan. Om ett blodkärl i hjärnan eller en hjärnhinna brister spontant kallas den stroke. Stroke kan vara dödligt och om man överlever kan det leda till förlamning.

Cerebral Pares(CP) är en skada på hjärnan som endast drabbar musklerna. Ofta får personen med CP ofrivilliga rörelser och ibland är talet rubbat. Däremot påverkar en cp-skada inte intellektet. Dock kan en Cp-skadad person ha fler diagnoser, såsom epilepsi och utvecklingsstörning. De vanligaste orsakerna till Cerebral Pares är syrebrist och blödningar i hjärnan under förlossningen.

Hjärnhinneinflammation orsakas av virus, bakterier och andra mikroorganismer. Fästingar kan i sällsynta fall ge hjärnhinneinflammation. Det vanligaste symptomet är kraftig huvudvärk samt svårighet att böja nacken framåt. Om sjukdomen orsakas av virus finns inget botemedel men de flesta blir friska ändå. Vissa får bestående men och några dör.

Migrän är attacker av intensiv huvudvärk. Vid migränattacker blir man känslig för ljud och ljus. Man kan då må illa och kräkas. Migränattacker är nästan alltid ofarliga.

Beroendesjukdomar  innebär drog-, spel och sexberoende. Har man en beroendesjukdom fungerar kroppens egna belöningssystem, där signalämnet dopamin har en central roll, inte som det ska. Beroendesjukdomar är vanliga sjukdomar i många länder.

Ångest och rädsla är en naturlig reaktion vid hotande fara (även inbillad fara) och har liksom smärta en viktig funktion för vår överlevnad genom människans historia. Vid ångest aktiveras försvarsreaktioner och beredskapen i kroppen höjs. Panikångest är en plötslig attack av extrem ångest utan någon synlig anledning. Panikångest är inte farligt men kan vara väldigt obehaglig att uppleva.

Fördjupning: 

Övningar: