Nervsystemet

NERVCELLEN

Hos människor och djur finns det två huvudsakliga sätt för kroppens olika delar att kommunicera med varandra. Dessa kallas för signalsystem och dit räknas nervsystemet och hormonsystemet. Nervsystemet är snabbare och kan, med hjälp av sinnesorganen, ta in information från omgivningarna och reagera på dem. Hormonsystemet är långsammare och styr många av de stora förändringarna i kroppen till exempel puberteten.

Nervsystemet delas upp i två delar:

Det centrala nervsystemet – Här ingår hjärnan och ryggmärgen. (Det röda på bilden)

Det perifera nervsystemet – Allt annat som inte är hjärna och ryggmärg. Det innebär alla nervceller ute i kroppen. (Det blå på bilden)

Den minsta delen av nervsystemet är nervcellen (neuron). Det är en specialiserad cell som har en cellkropp med långa utskott på.

Utskotten kan vara olika långa beroende på var i kroppen nervcellen sitter. De längsta nervcellerna sitter i benen och utskotten är uppåt 1 meter långa.

Nervsignalen är en elektrisk impuls och den kan bara röra sig i en riktning. Impulsen går från de korta utskotten (dentriterna)  genom cellkroppen och sedan genom det långa utskottet (axonet). Axonet är ofta isolerat med ett lager fett som kallas myelinskida. Myelinskidan hindrar att nervimpulsen sprids till andra nervceller i närheten. Myelinskidan gör att nervsignalen går mycket snabbare, upp mot 150 meter/sekund.

Nervceller är ihopkopplade i varandras utskott. När många nervceller sitter ihop kallas det för nervbana. En nervbana som slutar i en muskel kan få den att dra ihop sig.

När en nervimpuls ska föras vidare till nästa nervcell så sker det genom en speciell kontakt som kallas synaps.  Nervimpulsen gör att signalsubstanser (en speciell kemisk förening) släpps ut i mellanrummet mellan nervcellerna. Receptorer på den mottagande nervcellen känner av signalsubstansen och skickar nervimpulsen vidare. Sedan bryts signalsubstanserna ner.

Brist på signalsubstans kan orsaka sjukdomar till exempel Parkinson. Antidepressiva läkemedel stabiliserar nivåerna av signalsubstans i hjärnan för att undvika depressioner.

NERVSYSTEMET

Nervsystemet är uppbyggt på liknande sätt hos alla däggdjur. Den största skillnaden är hjärnans kapacitet.

Från kroppens sinnesorgan får kroppen intryck från vad som händer utanför kroppen. Dessa intryck omvandlas till elektriska impulser och skickas upp till hjärnan med hjälp av nervbanorna. De signaler som går från kroppens sinnesorgan upp till hjärnan kallas sensoriska impulser.

När de når hjärnan tolkas de och vi kan reagera. Till exempel kan vi tänka att vi ska röra på en arm och så skickas en signal från hjärnan ut till armens muskel. Nervimpulser som går från hjärnan till muskler kallas motoriska impulser.

Till människans sinnesorgan räknas vanligtvis: hörseln, synen, smak, lukt och känsel. Känseln kan känna temperatur, beröring, tryck, vibrationer och smärta. Till sinnena nämns ibland också balanssinnet och kroppssinnet. Kroppssinnet talar om för oss var vi befinner oss i förhållande till omgivningen.

Det finns många exempel när djurs sinnen är bättre än människans till exempel hundens luktsinne och många fåglars syn. Ibland har djuren sinnen som inte ens existerar hos människan som fiskars förmåga att känna av elektriska fält.

Den del av nervsystemet som du kan kontrollera med viljan kallas det viljestyrda (somatiska) nervsystemet. Hit räknas dina skelettmuskler som gör att du kan röra på dina kroppsdelar.

Den del av nervsystemet som du inte kan påverka kallas det självständiga (autonoma) nervsystemet. Exempel på händelser som du inte kan påverka med viljan är hjärtats rytm och tarmarnas arbete.

Det autonoma nervsystemet består av två delar som motverkar varandra. Det ena ”bromsar” och det andra ”gasar”. De kallas det parasympatiska och sympatiska nervsystemet. Det parasympatiska nervsystemet har en lugnande inverkan på hjärta och andning och styr arbetet när kroppen inte utsätts för någon påfrestning. Vid hårdare arbete tar det sympatiska nervsystemet över och ökar till exempel blodflöde, hjärtverksamhet, osv.

 

STORHJÄRNAN

Hjärnan är beroende av syre och socker dygnet runt. Det räcker med några minuter utan syre för att hjärna ska kunna skadas allvarligt. Hjärnan står för 2 procent av kroppsvikten men förbrukar ofta 15-20 procent av energin kroppen.

Hjärnan är skyddad av ett kranium och flera olika hinnor och vätska som fungerar som en stötdämpare. I hjärnan bearbetas alla signaler som fångas upp av kroppens sinnesorgan.

Hjärnan består av storhjärna, mellanhjärnan, hjärnstammen och lillhjärnan.

Storhjärna:

Den yttersta delen av storhjärnan kallas hjärnbarken. Den är veckad för att ge en stor yta. Mellan vecken finns fåror. Hjärnbarken är grå och här finns nervcellerna och deras kärnor. Innanför barken finns en vit substans som består av nervtrådar omgivna av fett. Den kallas för märg. Det är hjärnbarken som ger människan dess medvetande och gör att vi kan tänka.

Hjärnbarken delas in i olika områden. De kallas pannlob, hjässlob, nacklob och tinninglob. På dessa finns områden som är specialiserade på olika uppgifter i kroppen. Till exempel finns ett område där synintryck bearbetas. Ett annat finns för hörsel, tal, balans, känsel och så vidare. Dessa områden kallas hjärncentra. Dessa områden har inga tydliga gränser.

Komplicerade rörelser sätter fler nervceller i arbete. Händernas motorik och munnens rörelser när vi pratar är två exempel som kräver mycket hjärnkapacitet.

Storhjärnan är indelad i två halvor som är sammankopplade med hjärnbalken. Den behövs för att hjärnans delar ska kunna samarbeta.

Hela hjärnan används hela tiden och den använder båda halvorna samtidigt för att lösa olika typer av uppgifter. Det är inte så stor skillnad mellan hjärnhalvorna. Dock så är vänster hjärnhalva mer aktiv när vi pratar, skriver och räknar och den högra är mer aktiv när vi ägnar oss år kreativa saker som att sjunga.

 

HJÄRNANS DELAR

Mellanhjärnan omges nästan helt av storhjärnan och här passerar många impulser från ryggmärgen och hjärnstammen som kopplas vidare till hjärnbarken. Till exempel information om temperatur, beröring och smärta.

I mellanhjärnan finns hypotalamus och hypofysen som är två delar sitter ihop, precis under talamus. De styr över grundläggande behov som dygnsrytm, kroppstemperatur, hunger, törst, sexlust och tillväxt.

Hypofysen är stor som en ärta tillverkar hormon. Den påverkar också andra körtlar att tillverka andra typer av hormoner.

Lillhjärnan är viktig för balans och koordination. Den sammanordnar impulser från våra sinnen, muskler och balans så att muskelrörelse blir mer exakta och mjuka. Den planerar våra rörelser så att vi får precision och timing.

Hjärnstammen ser ut som en stjälk som sticker ner under hjärnan. Den kopplar ihop de båda hjärnhalvorna med ryggmärgen. Den nedersta delen av hjärnstammen kallas förlängda märgen.

Härifrån funktioner vi inte påverkar med viljan som vår andning, blodcirkulation, blodtryck och hjärtrytm. Ibland kallas hjärnstammen skämtsamt för reptilhjärnan eftersom flera grundläggande instinkter behandlas där.

Ryggmärgen  finns inuti ryggraden och är ungefär 45 cm lång. Den kan enklast förklaras som en motorväg för både motoriska och sensoriska nervbanor. På flera ställen finns kontakt mellan uppåtgående och nedåtgående signaler vilket gör att vi har reflexer. En reflex innebär att en brådskande nervimpuls inte behöver gå hela vägen via hjärnan utan kopplas om direkt i ryggmärgen för att kroppen snabbare ska kunna reagera.

Ett exempel på detta är när du känner stark smärta. En reflex hjälper kroppen att komma undan faran snabbare. Efter reflexen går nervsignaler upp till hjärnan så att du då känner smärtan. En skada på ryggmärgen leder ofta till förlamning från där skadan uppstår och nedåt.

Vissa reflexer vi har är medfödda, till exempel att suga på mammas bröst. Andra är inlärda, till exempel att gå, cykla och simma.

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *